Den lilla räven, Mike, cirklar runt den medvetslösa mannen för att se om han har några synliga skador. För att vara en skeppsbruten man uppspolad på en strand verkar han vara i oväntat bra skick. Mike spanar runt i jakt på en båt eller kanske lite bråte från ett skepp, men det finns ingenting nytt på stranden. Bortsett från mannen, givetvis.
"Stackars krake," säger Mike medan han småtravar fram till mannen igen. "Undrar hur länge det dröjer innan han vaknar? Om han vaknar, vill säga..."
Långsamt så öppnar mannen ögonen. Hans kropp värker och det känns som om hans huvud ska explodera. Världen framför honom är suddig och han försöker minnas vart han är och vad det är som händer...
"Men titta, du är vaken!"
Den höga, glada rösten skär i mannens öron och han grimaserar lite. Förvirrat så försöker han känna igen vem det är som talar till honom, men rösten verkar helt främmande.
"Åh, ledsen," säger rösten. "Jag ska prata lite tystare. Hur känner du dig? Känns något brutet? Trasigt? Krossat? Mosat? Sönder?"
"...va?" mumlar mannen frågande. "Jag... känner mig mör, men... inte så farligt..."
Han gör en ansats till att sätta sig upp, men hans kropp säger ifrån på skarpen och han får ge upp.
Han faller tillbaka platt ner på marken igen med ett svagt stönande.
"Ta det lugnt, du," säger rösten. "Man kan inte bara resa sig upp och skaka av sig ett skeppsbrott, vet du. Men inget verkar brutet i alla fall, eftersom du kunde röra sig så pass! Det är bra!"
"Skeppsbrott...?" frågar mannen. "Var det... vad som hände...? Nej, det... låter inte riktigt rätt."
"Jag vet inte hur du annars skulle ha hamnat här," svarar rösten. "Det finns bara ett sätt att komma hit och det är att spolas iland från havet."
"Havet...? Vem är... du?"
Mannen höjer långsamt huvudet upp mot det håll han hör rösten komma ifrån. Hans ögon spärras upp rejält när han får syn på en röd, nyfiken liten räv som sitter högre upp på den branta sluttningen och nyfiket tittar ner på honom.
"Mike!" svarar räven med samma glada röst som innan. "Och du är...?"
Mannen ligger tyst ett ögonblick och bara stirrar på räven, som nyfiket och förväntansfullt möter hans blick.
"En... räv...?" lyckas mannen till sist få fram.
"... verkligen?" frågar Mike och lutar förbryllat huvudet lite åt sidan. "Du ser inte ut som en räv. Du ser ut som en helt vanlig människa."
"Nej, jag menar... du är en räv," säger mannen förvirrat. "En talande räv."
"Är jag!?" utbrister Mike förskräckt med spelad förvåning och slår tassarna för nosen. "Herregud, ring tidningarna och media och informera! En talande räv, vilket scoop!"
Återigen så stirrar mannen bara på räven, utan att riktigt veta hur han ska reagera på det där. Mikes ansikte brister ut i ett brett leende och han blinkar vänligt åt mannen.
"Ja, jag är en talande räv," säger Mike. "Kan man säga. Det är åtminstone sant för stunden! Så, tänker du tala om för mig vem du är? Eller har du glömt?"
"... Ark... mitt namn är Ark..."
"Ark?" flinar Mike glatt. "Det var ett... spännande namn. Särskilt med tanke på omständigheterna, tycker du inte det?"
Med all sin styrka så kämpar sig mannen, Ark, upp i sittande ställning. En talande räv, håller han på att förlora förståndet? Var är han? Blev han skeppsbruten som räven trodde eller... vad var det som hände? Mike blir lite orolig över denna plötsliga kraftansträngning och smyger försiktigt närmare.
"Hörru, ta det lugnt," säger Mike bekymrat. "Ansträng dig inte för mycket. Stranden är en säker plats, jag lovar. Slappna av och vila lite innan du försöker ta dig upp. Du lär börja må bättre snart, men ge dalen lite tid bara."
Hans lekfulla, busiga tonfall är borta och istället låter han orolig och sympatisk. Ark känner sig lite förvirrad över Mikes ord, men han är alldeles för trött för att orka fokusera för mycket på det. Strax märker att han sitter på en brant sluttning och den vetskapen suger musten ur honom helt.
"Var är jag...?" frågar Ark matt, samtidigt som han försöker hitta ett bra sätt att lägga sig ner och vila på i branten utan att riskera att rulla ner i havet.
"Du har kommit till vår alldeles egna lilla hörn av havet," säger Mike glatt. "Ark, välkommen till Forlorn Valley."
"Ingen har det," svarar Mike och slår sig ner bredvid Ark. "Ingen av dom få personer som kommit hit har gjort det hittills, i alla fall. Det är en ganska isolerad plats. Vi får inga turister alls, men det gör dalen till en lugn och fridfull plats... någorlunda lugn och fridfull, i alla fall."
Ark gnider sitt ömma huvud och försöker komma ihåg. Vad gjorde han ute på havet till att börja med? Han åker aldrig båt, han blir sjösjuk bara av att se båtar på bild. Hur kunde...?
"Jag är så ledsen för det här... men när mamma och pappa gav oss en lyxkryssning som... hur skulle jag ha kunnat tacka nej?"
"Det är ingen fara... jag... jag behöver... bara..."
Rösterna i hans huvud är svaga, knappt hörbara och meningarna bryts av på sina ställen. Allt han kan se i minnet är suddiga konturer och skuggor. Ingenting som förklarar vad som hände mer än att han verkar ha varit ombord på en båt trots allt, trots sin avsky för dom.
Mike sitter tålmodigt och väntar vid Arks sida utan att säga något. Han förstår precis hur Ark måste känna sig i den här situationen. Det är inte lätt att ta in allt som hänt hittills och ändå är det här bara början...
Man och räv sitter tysta tillsammans en stund på stranden. Ark försöker desperat tänka igenom sina sista suddiga minnen på jakt efter minsta tecken till en förklaring på vad som kan ha hänt.
"Hur illa slog jag huvudet egentligen?" mumlar Ark lågt. "Talande rävar och okända dalar..."
Det rycker i Mikes känsliga öron och han ler lite.
"Du är skeptisk, helt förståeligt," säger Mike. "Men jag är inget hjärnspöke, utan jag är precis vad du ser framför dig. Hur konstigt det än kan verka. Tro mig, du vänjer dig."
"Det tvivlar jag på," svarar Ark kort. "Talande rävar finns inte, så antingen är du ett hjärnspöke eller så drömmer jag."
"Vi kan diskutera det vidare senare," ler Mike. "Hur känner du dig nu?"
Ark försöker sätta sig upp och märker att kroppen rör sig lättare och att smärtan har avtagit rejält. Nu är han mer säker än någonsin på att han drömmer. Skador läker inte så snabbt.
"Mycket bättre och mer övertygad än någonsin om att jag drömmer," svarar Ark.
"Då så, försök resa dig upp!"
Efter ett par halvdana försök så lyckas Ark ta sig upp på fötter och ta ett par stapplande steg. Mike backar för att ge honom utrymme och sneglar oroligt åt vattnets håll.
"Försiktigt," säger Mike. "Ramlar du och faller i havet så får du ta dig upp själv."
"Ingen fara," säger Ark och stödjer sig lite mot båtvraket bredvid. "Det var bara lite vingligt i början, men jag är okej nu."
"En väldigt verklighetstrogen dröm alltså?" frågar Mike med ett lurigt leende.
Ark svarar inte. Han står vänd ut mot havet och spanar ut över horisonten. Det är första gången i sitt liv som Ark har sett så mycket öppet vatten åt alla håll. Inte ett spår av någonting annat, varken land eller båt, finns inom synhåll.
"Var är vi egentligen...?" frågar Ark.
"Forlorn Valley, Skeppsbrottsstranden, mitt ute i havet," svarar Mike. "Kan du gissa varför vi kallar det för Skeppsbrottsstranden?"
"Hur kommer man härifrån?" frågar Ark och tittar på räven.
"Enkelt, du vaknar," svarar Mike retfullt. "Du drömmer ju bara, eller hur?"
Skeptikern i Ark instämmer, det här är bara en otroligt skruvad dröm med många realistiska drag över sig. Men samtidigt är det något i honom som får honom att tveka och det gör honom fruktansvärt osäker.
"Du har större problem att oroa dig över än hur man kommer härifrån," säger Mike. "Bossen gillar inte att ha människor i dalen."
"Bossen?" frågar Ark förvirrat. "Vem är Bossen?"
"Vad låter det som?" skrattar Mike. "Det är Bossen, han bestämmer häromkring! Det är hans dal, kan man säga. Och han tycker inte om människor."
Mike vänder sig om och börjar trava upp för branten.
"Men... vänta!" hojtar Ark. "Vad ska jag göra? Behöver jag... akta mig för Bossen? Gömma mig?"
"Nej, han vet redan att du är här," svarar Mike och vrider på huvudet. "Han blir bara argare om du gömmer dig, men oroa dig inte. Jag tar med dig till Bossen och så pratar vi med honom båda två. Håll tummarna för att han är på bra humör idag."
"Det lät ju lovande..."
Med en djup suck så gör sig Ark redo att ta sig upp för branten och följa efter. Han är fortfarande osäker på om det är en dröm eller inte, men för stunden känns det bäst för honom att hålla sig till Mike. Mike gör sitt bästa för att dölja hur orolig han faktiskt är över det kommande mötet med Bossen och han hoppas innerligt att Bossen inte är ensam hemma när dom anländer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar